I de vikar som projektet ReCod ska sätta ut torsklarver genomförs gedigen provtagning för att säkerställa att förutsättningarna inför och under utsättningarna är optimala. Vi följer med på provtagningar i Baggensfjärden och i Tvären för att kika närmare på vad som krävs för att larverna ska få bästa möjliga start i livet.
Det är mycket förberedelser inför utsättning av torsklarver, det kan Neele Schmidt, doktorand vid Uppsala universitet, intyga. Neeles forskning fokuserar på metodiken för att producera och introducera torskägg och larver i Östersjön. Idag är hon ombord på båten Hot Lips och ska under två långa dagar genomföra flera provtagningar i Baggensfjärden och Tvären – två av tre utsättningsplatser som projektet ReCod – utsättning av småtorsk i Östersjön identifierat som gynnsamma miljöer för de små torsklarverna.
Vattenskiktens betydelse
Som första steg ska Neele skaffa sig en bild av vattnet i fjärden med hjälp av ekolod för att lägga grunden för resterande provtagningar. Vattnet har olika egenskaper vilket gör att det bildas skikt i vattenmassan, dels i form av ett temperatursprångskikt (termoklin), dels ett salthaltsprångskikt (haloklin). Termoklin uppstår under sommaren och är det skiktet i vattnet där temperaturen snabbt går från varmare till kallare. Det varmare ytvattnet blandas inte med det kallare vattnet i bottenskiktet och mot slutet av sommaren, när ytvattnet svalnar, försvinner termoklinen. Haloklin är språngskiktet där vattnet går från en lägre salthalt vid ytskiktet till en högre salthalt under haloklinen. Med hjälp av ekolodet ser Neele att termoklinen befinner sig på mellan 20–30 meters djup, men det förekommer ingen haloklin i vare sig Baggensfjärden eller Tvären. Vanligtvis brukar haloklin i Östersjön uppstå runt 50–80 meters djup, så avsaknaden av en haloklin i fjärdarna beror på att det helt enkelt inte är tillräckligt djupt och för att vattenutbytet från Nordsjön är långsam.
Neele kontrollerar termoklinen och haloklinen med hjälp av ett ekolod. Foto: Frida Tornberg, BalticWaters2030.
För torsklarverna är det bäst att släppa ut dem under termoklinen så att de sätts ut i en miljö med stabilare och kallare temperaturer. Ovanför termoklinen kan temperaturen variera för mycket och bli för varma för de känsliga larverna. Haloklinen, det vill säga salthalten, är av intresse för att få en uppfattning om hur torsklarverna kan flyta i vattenskiktet. Torsklarvernas neutrala flytkraft är i vatten med högre än 6–7 psu, vilket vi vanligtvis hittar i Östersjön, det innebär alltså att larverna behöver simma aktivt för att inte sjunka, berättar Neele.
Hur god tillgång finns det på föda?
Torsklarverna som kläcks fram på forskningsstationen Ar har aldrig jagat efter föda, de har levt på den näring som finns i gulesäcken. När gulesäcken är förbrukad börjar larven äta djurplankton och det är därmed viktigt att säkerställa att det finns god tillgång av den varan på utsättningsplatserna. Med hjälp av ett planktonnät, som förs ner på antingen 35, 55 eller 70 meters djup på olika provtagningspunkter, undersöks förekomsten av djurplankton. Dels kan Neele visuellt undersöka proverna, dels kommer hon analysera proverna i labb för att få en mer exakt uppfattning om hur djurplanktontillgången ser ut. I samband med planktonproverna undersöktes även sikten i vattnet med hjälp av en ljusmätare. Sikten är avgörande för att veta hur djupt ned torsklarverna kan hitta föda.
Till vänster: Neele förbereder planktonnätet för provtagning. Längst ned i nätet finns en röd behållare som fångar upp provet. I mitten: Neele kopplar bort behållaren som innehåller planktonprov från 70 meters djup. Till höger: En första kik på provet visar på goda djurplanktonvolymer. Foto: Frida Tornberg, BalticWaters2030.
Tre planktonprover från Baggensfjärden. Etanol tillsätts i respektive planktonprov för konservering inför analys samt för att undvika att planktonen äter upp varandra. Foto: Frida Tornberg, BalticWaters2030.
Förekomst av predatorer
Torsklarver har en mycket hög naturlig dödlighet då de bland annat är lättfångad föda för andra arter. Det är därför viktigt att undersöka förekomsten av predatorer på utsättningsplatserna. Det kan göras på flera sätt, bland annat med hjälp av provfiske och eDNA. Alla levande organismer släpper ifrån sig DNA, bland annat från avföring, ägg och fjäll. Den DNA som efterlämnas i miljön kallas eDNA. Med hjälp av vattenprover på olika djup och olika provpunkter kan forskarna både identifiera vilka fiskarter som finns i viken samt skaffa sig en uppskattning om den relativa mängden per art beroende på mängden eDNA. Genom att undersöka eDNA behöver projektet inte genomföra lika många provfisken, vilket är fördelaktigt då provfisken är kostsamma och inte lika skonsamma för fisken som eDNA-provtagning.
Till vänster: Vattenprovtagning förbereds. Vattenbehållaren (cylindern) förs ned i öppet tillstånd på rätt djup för att sedan stängas igen med hjälp av en vikt som släpps ned längs repet. När vikten når vattenbehållaren stängs den och samlar in vatten från rätt djup. I mitten: Vattenprover filtreras på plats. Till höger: Konserveringsmedel sprutas in i filtret med eDNAet. Foto: Frida Tornberg, BalticWaters2030.
Temperatur, salthalt och syre
Sist men inte minst tar Neele prover för att undersöka temperatur, salthalt och syre. Informationen är viktig för att ta reda på vart i vikarna, och på vilket djup, som det är mest fördelaktigt att släppa ut torsklarverna.
I slutet av dagen är Neele nöjd, hon har nu införskaffat mycket data som i nästa steg ska analyseras. Under sommaren väntar flera utsättningar av torsklarver i både Baggensfjärden i Stockholms skärgård, Tvären utanför Nyköping och Kappelshamnsviken på norra Gotland.
Vill du veta mer om projektet ReCod? Besök då recod.balticwaters2030.org
